Blåklocka

 

Liten blåklocka eller blåklocka (Campanula rotundifolia) är en växt med blå blommor.

På Gotland är det dialektala namnet fingarhattar.[1]

Blåklockan är vanlig över hela Norden och växer rikligt i framför allt brokigt blomstersmyckade "ängsbackar" och "örtbackar", som man kallar de varmaste och torraste delarna av den nordiska ängsmarken. På dessa platser framlockar högsommarens sol ett rikligt blomsterliv där blåklockan ofta förekommer.

Växtens vetenskapliga artnamn betyder "rundbladig" och syftar på de rundat hjärtlika eller njurlika bladen i de rosetter som bildas under växtens första år (på förstärkningsskotten). De bygger genom sitt näringsarbete upp växtens underjordiska, mångåriga grensystem, varifrån de blommande och fruktsättande skotten ska utvecklas. På detta skott finns däremot endast små och smala blad, eftersom deras huvuduppgift inte är näringsarbetet.

Blåklockan är, tillsammans med ängsklocka, Dalarnas landskapsblomma. Debatten vilken av dem som är den "riktiga" har gått fram och tillbaka, men på 1990-talet nåddes en kompromiss om att båda kunde vara landskapsblomma. Blåklockan var dock den som först blev utsedd och dessutom den enda av dessa två som var spridd i hela landskapet i början av 1900-talet.