Déjà inscrit ? Connectez-vous
Bällsta runstenar

Bällsta runstenar

På sluttning ned mot Vallentunasjöns östra strand står två runstenar resta på den gamla tingsplatsen. Inskriften är från 1000-talet och delvis författad på vers. Stenarna står med 10 meters mellanrum men texten utgör ett sammanhängande helt.

Inskriften börjar på den röda stenen
Runor

Translitterering

Normalisering
[Ulfkell](?) ok Arnkell ok Gyi þæiR gærðu hiar þingstað ... [M]unu æigi mærki mæiRi verða, þan Ulfs syniR æftiR gær[ðu], _iR svæinaR, at sinn faður.

Inskriften fortsätter på den grå stenen
Runor

Translitterering

Normalisering
Ræistu stæina ok staf unnu(?) ok inn mikla at iarteknum. Ok Gyriði gats at veri. Þy man i grati getit lata. Gunnarr hiogg stæin.

Översättning (av inskriften i sin helhet)
(Ulvkell) och Arnkel och Gye de gjorde här tingplats - Ej skall en minnesvård bliva större än den Ulvs söner gjorde efter honom raska (?) svenner efter sin fader. De reste stenarna och även staven därovan (?) den stora till hederstecken (?). Också Gyrid älskade sin make. Därför i sorgekväde skall han besjungas. Gunnar högg stenen. Översättning enligt Helmer Gustavson, RAÄ.

Personerna i inskriften tillhör den s.k Skålhamrasläkten, som låtit resa flera runstenar runt Vallentunasjön. Det är med hjälp av dessa inskrifter som vi kan sluta oss till att inskriftens första namn varit Ulvkell.

Större delen av inskriften är i versform, närmare bestämt i det från den fornisländska litteraturen kända versmåttet fornyrðislag. I rutan ovan har dock inskriften återgetts som löpande text. Att ristaren använder ord gråt i betydelsen 'sorgekväde, klagosång' är också något som knyter samman inskriften med den fornisländska litteraturen, t. ex. dikten Máriugrátr. Denna betydelse av ordet är annars okänd i äldre svenska. Genom Bällstainskriften får vi alltså en antydan om att sådan poesi kan ha förekommit även i det vikingatida Sverige.

Ulvs minne har inte bara hedrats genom resandet av två runstenar utan också med att man rest en stav. Att man rest en eller flera stavar till minne av den döde nämns i ytterligare fem mellansvenska inskrifter. En viktig ledtråd till innebörden av denna sed har vi fått genom en reseberättelse av Ahmad Ibn Fadlan. Han var diplomat utsänd av kalifen i Bagdad. Under en resa 921/922 i trakterna kring nedre Volga mötte han en grupp nordbor (rûs) och fick vara med om begravningsceremonin för en av deras hövdingar. Efter att ha bränt hövdingen och hans skepp kastade man upp en hög. På högen reste man sedan en stolpe av björk på vilken man ristade dels den dödes namn, dels namnet på nordbornas kung. Flera forskare har tänkt sig att den stav som rests till minne av Ulv skulle vara en sådan stolpe som Ibn Fadlan berättar om.

Ristaren Gunnar har namngett sig endast på denna sten. Han han har dock flera karaktäristiska drag och ett stort antal runristningar har antagits vara ristade av honom. Om alla ristats av Gunnar eller om det är fråga om ett par ristare som arbetat i "Gunnars stil" råder det delade meningar om. Det senare alternavtivet är troligast.

Intill den röda runstenen U 225 finns en fyrkantig stenkrets som förmodligen har något samband med den tingsplats om omnämns i inskriften. Tingsplatsen var en en förnämlig placering för en runsten och flera av våra ståtligaste runstenar finns resta vid sådana, t. ex. Anundshögen utanför Västerås och Kjula ås mellan Strängnäs och Eskilstuna.

Infos techniques

Lat : 59.515338783944Lng : 18.053541183472
0 m
4 ans

Les hébergements à proximité

En poursuivant votre visite, vous acceptez l'utilisation de cookies permettant d'améliorer votre navigation. Pour en savoir plus, cliquez ici. Vous avez également la possibilité de refuser la publicité personnalisée.